Deadlyagony

Känns som det borde vara en självklarhet att andas. En instinkt alla göra automatiskt.

Men för mej är det ingen instinkt längre. Jag glömde bort de någonstans på vägen. Hela tiden dubbelkollar jag med mej själv. andas jag verkligen?!

---------------------------------------

Inget känns självklart längre! Mornar, dagar, kvällar och nätter har börjat flyta ihop. Dygnen existerar inte längre.

För vad är de för mening med att gå upp då jag ändå inte kommer någonstans. Ligger i soffan helt apatisk och känner hur dagarna springer ifrån mej. Försöker med all min kraft att greppa dag i något. Hinna ifatt men förgäves. Allt går for fort. Natten kommer fortare än någonsin och jag sitter fortfarande fast.

---------------------------------------

De är så mycket jag vill. Jag vill fungera. Jag vill ha en utbildning. Jag vill ha ett jobb. Men jag kommer aldrig dit någon gång. Känns som jag måste korsa atlanten bara för att komma en lite bit på vägen. Viljan finns där men  styrkan........ Vart fan tog styrkan vägen? Just nu känns de fan omöjligt att bara komma upp ur sängen och de klarar alla som en självklarhet. Vad hände med mej? Tappade jag allt någonstans på vägen?!

----------------------------------------

Försökt få mej själv att diska i tre veckor nu men inget händer. Berget av tallrikar och kastruller växer fortare än gräs. Och ångesten gör desamma. Lovar mej själv varenda jävla dag att jag gör det i morgon.. Jag går upp skapligt och diskar i morgon tänker jag. Men vad händer?! Som vanligt kommer jag inte upp.. Ligger som fastlimmad under lakanen. Disken och världen runt omkring existerar inte. Allt är bara meningslöst klippigt och helt jävla bortom min förmåga att se.

------------------------------------------

Vet inte ens varför jag skriver de här. När jag satt mej så tänkte ja att, -Men jaa, Jag skriver i bloggen.. Jag kanske får mina närmaste att förstå mej lite bättre. Men nu känns de bara meningslöst. Det är ingen som kommer förstå. Ingen ser min kamp. Alla tror bara jag är en lat jävel. Och ärligt talat så önskar jag att jag var lat. För då hade jag med lite vilja kunnat bryta mönstret. Men de går inte nu.. Jag sitter fast i ett sånt där gytjehål. Ju mer jag kämpar för att komma låts desto mer sjunker jag.

-------------------------------------------

Det är inte så att jag dissar er alla! Jag vill umgås med mina vänner min familj och alla som står mej nära hjärtat. Vill känna orken. Vill kunna komma ur sängen och ur lägenheten. För vet att det är värt de då jag väl kommer så långt. Men det är så otroligt långt. Bortom horisonten. Vinkar och skriker efter er med all min kraft men ni ser mej inte. Har dragit mej undan för mycket. Ni har tröttna på Nina som aldrig hör av sej.

Aja whatever!